-”Men hur kunde det bli så här?”. Det var Maritas spontana reaktion första gången jag träffade henne. Marita jobbar på Bodies In Motion och det var dit jag tagit mig för att efter år av misshandel på min kropp och själ få hjälp.
Som så många gånger förr berättade jag om min bakgrund som aktiv friidrottrare på ungdoms-elitnivå och flitig utövare av kampsport. Flest gånger har jag berättat den historien för mig själv tror jag, den var mitt alibi.
Jag var ju inte som alla andra, jag hade ju koll. Felet till min övervikt och ohälsa var ju inte mitt utan det hade varit omständigheterna som rått i mitt liv.
När jag berättade min historia, mitt alibi, var Marita tyst en sekund innan hon bryskt väckte mig ur min illusion med sin kommentar: “Hur kunde det bli så här?”. Hon synade mitt alibi, gick rakt förbi villovägar och sidospår jag la ut och slog utstuderat rakt in solarplexus med sin fråga.
Det var ett jobbigt uppvaknande, vad som varit då spelade ingen roll för Marita, bara vad som var nu, inga mer undanflykter. Med 96 kg och 106cm runt magen gör man inte 100m på 10.94, det var dags att inse det. Det var också dags att inse att något hade gått fel och det berodde inte på omständigheterna utan enbart på mig och mina val.
Jag har länge sagt till mig själv att allt började med mitt första jobb i IT-Branschen, att stressen och sena utgångar med kunder var boven i mitt drama, att jag åt som när jag tränade men hade slutat träna. Det var ytterligare ett alibi, en rökridå för att dölja vad som egentligen höll på att hända. Jag hade slutat tycka om mig själv, jag hade slutat ta hand om mig själv och jag hade slutat prioritera mig själv.
“No more”. Det var dags. Dags att förflytta kropp och själ från ohälsa till hälsa.
Att jag hamnat i just den där stolen på Bodies In Motion berodde på ett par av mina kollegor. De hade lyckosamt gått ner många kilo med något som jag då bara kände till som “Sopp-Dieten” Xtravaganza. När jag väl bestämt mig för att göra en förändring var det till Xtravaganza jag vände mig. I Stockholm representeras de av Bodies In Motion och Marita Gustavsson.
Jag har alltid varit försiktigt skeptisk till “sopp-dieter” och andra typer av svält-metoder, kroppen behöver ju näring. Men när jag väl insåg att Xtravaganzas program var mycket bredare än bara “low calories”. När jag förstod att de arbeter med god energi och attitydförändringar till mat med bra råvaror som ledstjärna. Att de jobbar mental näring, mental träning och förmågan att känna rörelseglädje; då klack det till i mig. Det var precis den hjälpen jag behövde, kropp och själ, mat och träning.
-”När vill du börja”, frågade Marita
-”Vi kör direkt”, svarade jag.
Jag var väldigt peppad av att få hjälp, lättad över att inte behöva stå på egna ben och själv vara tvungen att röjja en väg för min resa och stärkt av vetskapen att ha någon att stötta sig mot om det skulle bli svårt.
Jag tog avsked av mitt gamla liv den kvällen, med en riktig brakmiddag på en av mina favoritgreker och en lång natt ute med min absolut bästa vän. Middagen var god och whiskeyn smakade bra men ändå var det något som hade ändrats, det var inte som vanligt. Jag hade redan börjat min mentala resa, morgonen efter var det dags att få med alla andra delar av mitt liv på mitt tåg.
Det var lördag morgon då jag började med Xtravagansas VLCD diet, mitt första stapplande steg tillbaka till energi och hälsa, min första dag på ett liv där jag inte längre misshandlade mig själv. Jag vill fira min födelsedag den dagen i framtiden, 5:e april, för på den dagen blev jag pånyttfödd in i ett bättre liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar