Första veckan med Xtravaganza

Den där lördagen när mitt liv skulle förändras var bland det jobbigaste jag upplevt. Jag har aldrig varit så hungrig i hela mitt liv och soppan jag åt mättade föga.

Jag valde att köra programmet ordentligt, det innebär att man börjar med en s.k. “helfart” för att kick-starta igång viktminskningen för att ge sig själv en rejäl motivationshöjjare och mer energi. Under helfarten är det bara soppa som gäller. 3 påsar utspridda under dagen och en si sådär 4-5 liter vatten.

Även om första dagen var kämpig så hade jag bestämt mig. Det var ju dags att göra den där förändringen. Dag två var lite lättare, jag var inte lika hungrig men däremot dåsig så jag tog flera promenader för att hålla mig vaken.

Dag tre var den verkliga pärsen, jag hade kallsvettningar, kroppen skakade och jag var i seriös “detox” från allt socker jag hade stoppat i mig. Kroppen skrek av protest och jag var enormt rastlös. Dagen hade börjat med första kicken dock. Eftersom mina glykogendepåer började tömmas så tappade jag enormt mycket vätska vilket gjorde att på vågen så såg det ut som jag redan gått ner ett par kilo. Det peppade mig och även om dag tre var absolut värst så bet jag ihop, viss om att när väl ketonerna komm igång så skulle allt bli lite bättre.

Bättre blev det, redan dag fyra började jag känna mig piggare och gladare och mitt humör vände. Dag fyra var min segerdag, det kändes som jag hade bestigit det högsta berget och nu var det bara nedförsbacke.

Jag brukar sällan tänka efter när jag ger mig in i något, har jag bestämt mig så har jag. Det samma gällde det här. I min iver att komma igång med förändringen av mitt liv så hade jag glömt att jag faktiskt annordnade en konferens med 300 deltagare och ett 50 tal talare från hela världen. Tanken var ju att jag skulle ta ut talarna på kvällarna.

Den här konferensen inföll i min första vecka. Lite panikartad mailade jag Marita som kort och gott svarade att om allt jag åt förutom sopporna riskerade att ta mig ur ketonfasen och tvinga mig att gå igenom de 3 första dagarna igen.

Lite fundersam blev jag, jag hade svårt att veta hur jag skulle kunna umgås i restuarangmiljö utan att äta. Det är ju hela idén.

Väl där var det mycket enklare än jag trodde. Jag trodde att intrycket jag skulle ge talarna var att jag var en sådan där “bantningsfreak” men istället fick jag ett uppmuntrande bemötande med kommentarer om att det var starkt att kunna stå emot. Istället för att vara en nedslående upplevelse så blev jag oerhört stärkt.

Hur gick det då att umgås utan mat? Rastlös! Är ett ord som beskriver det hela väldigt bra. Jag ställde mig upp och gick små promenader väldigt ofta

När veckan var slut och dag 7 väl hade kommit så såg jag tillbaka och var väldigt nöjd med vad jag åstakommit. 7 dagar med målet i sikte utan att avvika från planen trots hinder på vägen. Det kändes som jag vunnit OS-guld. Vågen var också uppmuntrande dag 7, -5kg stod den på och jag hade en enorm tillförsikt inför framtiden.